Den mänskliga handen är ett finmotoriskt instrument där funktionen är beroende av ett finstämt samspel mellan muskler
i hand och underarm. Handen är också ett sinnesorgan med en oerhört väl utvecklade känselfunktioner. Känselåter-
kopplingen från hand till hjärna gör det möjligt att reglera kraften i såväl finmotoriska grepp som kraftfulla helhandsgrepp.

Handens skyddskänsel hjälper till att undvika skador eftersom vi snabbt reagerar på smärtsamma stimuli, t.ex. vassa föremål och hetta.

Av stor betydelse för handfunktionen är den ”funktionella” känseln som gör att vi, utan synens hjälp, genom beröring kan identifiera formen och ytan på små föremål – fingertopparna ”ser” åt oss.

Handens funktionella känsel är beroende av olika typer av känselkroppar –mekanoreceptorer– belägna i huden. Vissa känselkroppar ( Meissners och Vater Pacinis känselkroppar) reagerar på vibrationer medan Merkel känselkroppar reagerar på tryck.

Ruffinis känselkroppar, belägna framför allt i handryggens hud, stimuleras av sträckning och tänjning och hjälper på så sätt till att känna hur mycket handen är knuten.

Alla kroppsdelar har en egen representation i hjärnan som är slutstationen för känselimpulserna från just den kroppsdelen. Handen har en mycket stor representation, något speglar handens oerhört väl utbildade känselfunktioner.

Försämrad känsel ger en fumlig hand som har svårt att utföra finmotoriska uppgifter och som också har en försämrad gripkraft.  Långvarig vibrations-exponering, t.ex. genom arbete med handhållna vibrerande verktyg, är en av många faktorer som kan ge försämrad känsel i handen.

Illustration av den Somatotopiska kartan i hjärnan
Klicka på bilden för att se en förstorad bild